Grenar

gongbu.jpg

Wushu (武术) och Kungfu (功夫) ‒ Färdigheter och tid

Wushu är en traditionell kinesisk sport där inre och yttre träning är lika viktiga. Wushu består av kamprörelser, och dess huvudsakliga träningsformer är rörelseserier (taolu) och matcher (sanshou).

Ordet ”wushu” är det kinesiska ordet för skicklighet i kamp. I Kina finns hundratals olika wushu-grenar. Hit hör olika typer av boxning, såsom shaolinquan, changquan, nanquan, taijiquan, baguazhang och xingyiquan och kampformer med vapen såsom svärd, sabel, spjut och käpp.

I det forna Kina var wushu inte bara en självförsvars-och konditionssport, utan under Tangdynastin (600-talet e. Kr) också en del av soldaternas urvalsprov. Redan under Songdynastin (960-1276) började man organisera tävlingar i wushu. I västerländska länder är wushu mer känt som "kungfu" (gongfu), vilket inte är namnet på en kampgren. Namnet hänvisar till den tid man ägnar något. Att få goda färdigheter i kampkonst kräver i allmänhet mycket tid, och därför har västerlänningar tolkat ordet ”kungfu” som själva kampkonsten.

Idag är wushu snarare en självförsvars- och konditionssport, men det är också en populär tävlingsidrott. Då Folkrepubliken Kina infördes blev wushu en av nationalsporterna. I dag finns det, både i Kina och runt om i världen, tusentals professionella tävlande, tränare och forskare inom wushu.

antti_gun.jpg niila_dao.jpg